yoanna

hej hej godag.

Jag funderar nog på och kasta bloggen snart alltså, eller så känner jag ju alltid i mina såkallade svackor? men jag har inget spec kul som händer längre.

Jag har i snart 5 dar gått runt som en zombie, mina piller är borta och jag har inga fler.. inte än iaf.
Sne som jag är så käkar jag piller för o klara av vardan, nu låter säkert som jag är en liten martyr som skulle va svag eller så, men vissa har det helt enkelt haft det jobbigare än andra och ist för o hänga sig eller börja knarka så kan man få ett litet stöd i vardan som är i piller-form.
Inget jag längre skämms för faktiskt, jag gjorde men jag orkar inte bry mig längre, vem ska jag skämmas för? Dom som dömmer är bara losers som inte vet vad riktiga problem kan innebära.

Jag måste få ut lite känslor på något sätt, så jag får väl göra det här, blottat för hela världen men somsagt har min förmåga om  "bry-sig-känslor" på något sätt försvunnit.
Jag vet inte om det min "avtändning" eller om jag helt enkelt bara skiter i vilket.
Det är värst på natten, då kommer ångesten som krypande från magen ändå upp i halsen och jag kan inte andas.
Jag har ingen direkt o snacka om här i norge heller för alla verka så jävla lyckliga och glada på livet, nu är ju julen här o alla verka älska det... utom jag.

Vår telefon har ju slutat fungera också så jag kan inte snacka med nån hemma förutom via mejl o sms men det känns bara fult.

Ibland så önskar jag bara att jag kunde få födas om på nytt och få en ny chans att försöka ändra på allt som hänt.
Den där krypande ångesten får mig bara att vilja fly, som alltid när ja varit på ett o samma ställe eller med en o samma person för länge så vill jag bara dra..
Jag vet inte varför allt är ju igentligen bra?

Jag har tak över huvudet, mat på bordet, pengar att göra för mycket med och det finns dom som svälter?
Varför känner jag då att jag bara vill försvinna till något annat? Varför känner jag bara att ingen förstår?
Varför känner jag bara ett stort svarthål fylld med hat och sorg?

Det jobbigaste jobbet jag har är att låtsas glad, låtsas vara careless, låtsas vara självsäker, låtsas att jag mår bra, låtsas vara nöjd, låtsas vara lycklig...

Helst av allt skulle jag bara vilja lägga mig i ide, tills jag är läkt igen.

Och det som alltid varit min största fruktan är att dö, men jag är inte längre rädd för att dö....
Jag är rädd för att bli levande dö, vilket det känns som jag snart kommer till o bli.

godnatt mina vänner, det här var mitt hjärta.
På återseende, tjing.