yoanna

Sitter och snorar, sjuk igen alltså.
Har så himla tråkigt så jag har sorterat alla bilder på datorn till mappar med söta namn och årstider.
Nu håller jag på o trixar med ny fresh musik till mp3'n.
Finns ingen direkt ny musik som är så fresh'n clean som jag behöver, all bra musik är redan gjord.
Den riktiga genomtänkta så att varje muskel i kroppen rörs, att du ryser, den finns inte riktigt längre.

Just nu sitter jag och ryser, för jag fick en sånn riktig flashback med barndoms minnen.
Mina ögon vattnas när jag tänker på den hemska tiden men endå underbara.
Jag var åtta år när min store brorsa Joel kom hem med en ny skiva, vi satt hela familjen och lyssande.
Jag kommer t o m  ihåg hur fodralet såg ut, och hur det kändes.


Det var tiden vi bodde i göteborg, angered, erikbogärdet.
Jag kommer ihåg hur kul vi brukade ha på vår gård, det var där alla alltid samlades.
Vi hade gårdsfester och det var så blandade kulturer.
På våran gård hade vi nog en familj från varje land skulle man kunna tro.
Allt från araber,kineser,indianer,finnar,latinos,afrikaner jaa och mycket mer.

Jag saknar gemenskapen då alla kände alla, jag kunde knacka på vilken dörr som helst och låna toaletten, dom bjöd på mat och var så varma.
Alla var så mycket mer öppna och sociala.
Jag kan ju heller inte säga att allt var bra då det var väldigt mycket kriminalitet och jag själv kunde alla svärord på jordens alla språk.

Små skitungar som vi var sprang vi runt i hjälbo och rökte ciggaretter fastän vi hade utegångsförbud.
Vi satt och grillade korv nere vid Lärjeån med alkolister och klättrade i träd.

Jag och min bästa kompis Johanna hamnade alltid i bråk med andra tjejer, lärde oss att slåss förtidigt för vi var ju tvunga och få respekt. Antingen så mobbar du eller blir mobbad, attityd var något som fanns i blodet.
Detta höll på i första till 3:dje klass. Endå var vi en av dom mindre bråkiga.

Efter skolan brukade vi hänga vid rampen och åka inlines runt över hela eriksbo, ibland åkte vi till vårt gamla hood, hammarkullen. Där måste ha varit den bästa tiden.
Dit flytta vi när jag var 1 och bodde där tills jag skulle börja första klass. Tiden där minns jag bara som underbar.
Sommrarna speciellt, hammarkulle-karnivalen och allt bus vi hade för oss.

Lite kul när man tittar på kort från min förskola, jag var den enda svensken, haha.
Inte konstigt att jag känner mig mer som en utländsk i mitt eget land, jag är en blanding av allt.

Konrasten blev ju sjuk när vi var tvunga att flytta ifrån vårt hem, till Karlstad.
Karlstad av alla ställen? men vi var tvunga. Jag förstod inte det då, men det gör jag nu.

Jag har nämligen två bröder, som hamna fel. Hade vi bott kvar nu så gud vet vad som hade hänt.
Det var/är för mycket kriminalitet där. Men det var endå bäst. Och jag saknar det.

Jag saknar mina rötter, jag vill tillbaks men endå inte. Men där är där jag kommer ifrån.
Och jag kommer ihåg hur jag skämdes när vi flytta till "fina karlstad".
Jag var en liten förortsunge med attityd och var "fattig".
Men jag är duktig på att anpassa mig, och det gjorde jag för att inte sticka ut.
Jag börja lära mig hur dom åt, deras "språk" och deras beteende.
Dom var snåla, kalla, svikare, pratade inte högt om problem, dom visste fan inte vad grannen deras hette.
Men nu när jag äntligen står på mina egna ben, är vuxen och är mig själv igen så :
jag har min riktiga dialekt igen
jag är generös
jag är ödmjuk
jag dömmer inte
jag har attityd (den har tyvärr aldrig tynat bort:P)
jag glömmer aldrig vart jag kommer ifrån.

Göteborg jag älskar dig, vi ses snart.