yoanna

När du lova mig en häst. Var är min häst?
Vi satt i ditt kök, det var 11 år sen nu. Det är underligt vilket minnen man har.
Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde igår.
Men iaf vi satt i ditt kök, jag var så liten då. Du lät mig sitta vid datorn och spela nått gratis spel, det var en kanin som hette Josefin som lät mig göra olika saker, men jag kom aldrig till hästbanan.
Då var då jag fråga dig.
_ Du, jag vill ha en häst, snälla kan jag inte få det?
Du svarade med ett leende och djävul i blicken : jaa, det är klart du ska få min lilla prinsessa.
Och ett litet barn som jag var trodde jag på dig, länge.
När jag var hos dig så var det mycket roligare och mer spänning, för jag fick det mesta jag ville ha.
Chips o godis i mängder, vilken mat jag än ville ha, jag begärde ju inte så mycket, men det var sällan jag fick ett nej då jag alltid bad om simpla saker.

Jag kommer ihåg när vi satt i köket, jag satt vid datorn och du kom in lite då och då för att öppna kylen och ta en ny öl. Ölen som jag valde ut på systembolaget. Du sa att jag fick välja du skulle köpa.
Jag valde dom Silvriga som det stod Millenium på. Jag tyckte om silver när jag liten.
Du log till mig, klappa mig på huvudet och sa att du var så glad att jag va där.
Du hade röda ögon, och jag tyckte inte om när du började få den där speciella blicken.

Vi gick till videonbutiken som låg några hundra meter från där du bodde. Du sa att jag fick välja den läskigaste filmen jag ville, bara jag inte sa något till Lejonhonan. För då skulle hon bli arg på dig.
Jag tyckte om skräck, jag tyckte om att bli lite rädd, men jag ångrade mig alltid efteråt när jag låg där på din kalla skinnsoffa helt själv och svettades av rädsla för alla monster. Jag du sa att jag var en stor flicka, så jag vågade aldrig gå in till dig o säga att jag var rädd.

När jag satt och såg på filmerna vi hyrde, så var du aldrig med. Du va i köket med henne. Den underliga kvinna som hade astma och diabetes med massa förfärliga sprutor.
Ni bråkade. Jag låtsades aldrig höra. Hon grät, du skrek.
Då och då hörde man kylen öppnas och knäckadet av en ölburk.

Ibland fick jag smaka och jag tyckte det var gott med en klunk.. men inte mer.
När jag var hos dig som var ganska sällan, brukade jag alltid känna oro i magen. Jag ringde till Lejonhonan och viska att jag ville hem. Men hon sa att jag skulle stanna. Att det går bra.. att jag snart skulle komma hem.
Jag hade sånn fruktansvär hemlängtan när jag hos dig. Det kändes aldrig rätt och alltid fel.

Det fanns inget som fick heta trygghet. Jag fick vara uppe sent, även om jag skulle till skolan dagen efter.
och på morgonen när jag väckte dig och sa att jag skulle till skolan så sa du: Jag ringer till fröken och säger att du är sjuk, gå lägg dig igen.
Men jag kunde aldrig somna om.

Jag har lagt dig bakom mig, jag har förlåtit dig för allt du gjort mot mig och mina älskade.
Jag har aldrig haft dig, så jag har aldrig behövt dig.
Men idag så vill jag inget mer att säga att jag hatar dig, du svek oss.
Du var aldrig där, hur kunde du göra så?
Hur kan man göra så mot sina barn. Och mig har du varit mildras mot.
Du förtjänar inte min respekt, ingen av oss.

Men endå så kan jag aldrig hata dig, du har gjort mig.
Men du kommer att dö ensam, och när du dör. Så dör mitt hat med dig.