yoanna

Nu har jag vaknat till, städat badrummet slängt, slängt in en tvätt, damsugit i rummet o köket.
Satt på en disk o diskat för många vinglas förhand.
Jag sitter o lyssnar på kent och funderar på vad jag ska spise.

Jag attackerade nyss min fina pojkvän för att inte fryst in köttet på rätt sätt, ibland är jag så jävla dum i huvudet.
Men på senare tid då saker o ting inte är på "mitt sätt" så får jag hat i hela mig o vill rent ut sagt vill döda personen..
Oftast är det ju min bebis som får ta skit för detta då jag inte kan betee mig hur som helst mot folk på jobbet, men Omar älskar ju mig och kan hantera det utan att ge mig en smäll på käften, (som jag ibland förtjänar).
Och efteråt vill jag bara gråta, för jag känner mig så cp, varför beter jag mig såhär? Under stundens hetta vill jag bara sticka be han dra åt helvete för att han inte kan frysa in kött på rätt sätt hur fan ska jag då kunna leva med han?! Eller för att han glömde sätta på tvätten som jag bad han om! jaa, ni förstår.
Små bagateller som är stora väärdlsproblem för mig.

Jag har alltid varit en ganska snäsig flickvän, men mina goda sidor väger alltid upp för dem. Men nu har det blivit värre igen.

Ibörjan jag kom till oslo var det såhär, men efter ett tag så skärpte jag till mig för jag såg hur det sårade honom. Det var bra ett tag eller jag ganska länge faktiskt.
Sen hamna jag i fest o drogkalas och här var jag ett riktigt hemskt monster.
Han ställde ultimatum och jag blev livrädd för att han skulle lämna mig, han var ju allt för mig. Den jag delade allt med.
Men som jag tog förgivet.
Det blev bättre och nu är jag där igen, och det tär mig också.. för det är ju hemskt att min jävla sätt går ut över den jag älskar mest.

Jag säger aldrig detta till honom fastän han klagar på att jag förändrats och aldrig är glad längre. Jag visar på mina egna små sätt hur mycket jag älskar honom. Men ibland så tvivlar jag på om jag verkligen är bra för honom.
Han gör ju aldrig såhär mot mig, som jag gör mot honom. Det är liksom inte rättvist. Han säger att det är mitt jobb, det tror jag med.. men ibland så vet jag att det är inte det största fakotrn.

Att byta jobb och få en struktur på livet, lite mer fritid ( ganska mycket mer) och få ha små hobbys och kunna göra saker som normala människor har tid med..
Men långt där bak i hjärtvrån så har jag en massa små svarta hål, mitt hjärta börjar läcka då och då.
Och så har det varit så länge jag kan minnas, och jag vet och jag vet inte varför.

Jag har slutat med min medecin sen en ganska långt tid tillbaka, (känns det som iaf). Det har gått hyffsat bra men med mellanrum kommer dessa panikattacker och jag får kolosalt med ångest. Jag gråter när jag blir minsta rörd eller sårad, känsligt jävla mes! Jag sitter och funderar på saker som har hänt och saker jag vill ska hända.

Jag har ingen kontroll, på nånting! Jag vill fixa här i lägenheten så att vi får ett fint hem. Jag vill börja träna och få finare kropp o bättre hälsa, jag vill ha tid att gå runt på stan o köpa smått här o där. jag vill jag vill jag vill. Jag vill så mycket att jag inte vet vart jag ska börja när jag är ledig utan blir så slut att jag skiter i allt o drar täcket över huvudet.
Jag isolerar mig lätt när jag är ledsen och värsta är att det inte hjälper ett skit jag får bara ännu mer ångest för att jag inte gjort ett skit på hela dagen.

Jag vill bara skrika skrikaaa med hat från mitt hjärta till allla i världen.  Jag vet inte varför men jag bara är arg.